Nu är det bara 4 dagar kvar i Reykjavik. 4 dagar till med på denna ö i denna stad. Det börjar bli dags att göra lite reflektioner.

När jag första gången satte min fot på Island undrade jag var jag hade hamnat. Det var en ruggig sensommardag då jag lämnade ankomsthallen på Keflavik och satte mig i flygbussen på väg mot Reykjavik. Jag var trött och hungrig och undrade var jag egentligen hade hamnat. Bussen åkte genom det karga stenlandskapet på väg mot Reykjavik, folk pratade på ett konstigt språk som jag inte förstod ett ord utav, jag som trodde att isländskan skulle vara lättare att förstå. Stenlandskapet byttes av mot mer bebyggda områden. Förorterna började torna upp sig på sidan av mig, och jag undrade återigen var jag hade hamnat. Husen såg inte ut som Sverige, eller de nordligare delarna av Europa för den delen heller. Det såg inte ut som jag hade trott eller förväntat mig. Det var annorlunda. Bussturen går vidare. Jag börjar skönja Halgrimskirkjan, som jag vet att jag skall bo bredvid, och förstår att jag snart är framme. Väl framme i Reykjavik blir jag återigen överaskad. Det ser ju inte ut som jag har tänkt mig. Jag kan inte längre påminna mig själv om hur jag trodde att allt skulle se ut, men det såg iaf inte ut som det borde. Jag tar min väska och siktar in mig på Halgrimskirkjan. För första, men definitivt inte sista gången, vandrar jag upp för Njardargata. Det är tungt med väskan och jag är fortfarande hungrig. Men så är jag uppe, och upptäcker att jag skall svänga vänster in på Freyjugata. Och där är det, Aurora, mitt hem de närmsta månaderna. Jag går in och finner huset tomt. Efter vissa om och men hittar jag en städerska som berättar att Siggi inte är där, utan att jag får vänta på honom nere i köket. Jag sätter mig och väntar. Det har börjat regna, och det smattrar på det tunna taket. Jag undrar vad har jag gett mig in på och börjar få lite hemlängtan, redan...

Nu är detta mer en tre månader sen. Det var inte så mycket att vara orolig för. Jag har lärt mig att Siggi inte dyker upp i tid. Jag har vant mig vid hur Reykjavik ser ut. Jag har vant mig vid det karga landskapet. Jag har vant mig vid arkitekturen. Och jag har vant mig vid det underliga språket. Detta så till den del att jag varje gång träffar en okänd människa som pratar svenska så hajar jag till. Det känns underligt att de pratar svenska och inte isländska. 

Men jag har vant mig vid mycket annat också. Att Tomasso pratar högt. Att Vasa inte sover på nätterna men likväl hela dagarna. Att Chema och Jón står i ytterdörren och röker samtidigt som de smattrar på med sin spanska. Att Marte och Vasa inte förstår vad de egentligen pratar om med varandra. Att dricka Kaffe på Thors. Att titta på fotboll på Glaumbar. Att Mathias är som ett nervvrak varje lördag i samband med att Middlesbrough spelar. Att Vasa och Charlotte lämnar Glaumbar i halvtid. Att käka tonfiskpasta. Att gå på Bonus. Att lägga sig i en utomhuspool när det regnar och blåser. Att vakna varje lördag och söndagmorgon av att Jón knackar på dörren och vill komma in. Att Tomasso alltid har med sig en "present" när han är på väg hem efter ett krogbesök. Att oavsett hur mycket vi lovar varandra att hålla ihop så står man likväl på Pizza Pronto vid halv femtiden mer eller mindre ensam. Att Vasa har slut på pengar på mobilen. Att Vasa har slut på pengar. Att Chema inte går till skolan. Att Francois helt oprovocerat går till verbal attack mot första bästa offer när han är hungrig. Att man inte skall vara "unpolite". Att Norge och Sverige skall ingå en union. Att man är "edru". Att allt är frabaert. Att den universalla svordomen är "Dios fucking mios". Att James trummar i sitt bord i rummet ovanför. Att Erik duschar ohyggligt länge på morgonen. Att det regnar. Att det blåser. Att du blir lycklig varje gång det är bra väder. Att förklaringen på alla konstigheter är "Det är Island". Att vattnet luktar ruttna ägg. Att Skolavördustigur är ett helvete att gå uppför. Allt detta och allt annat, det har jag vant mig vid.

Jag tycker det skall bli skönt att komma hem till slut. Men jag vill fanimej inte lämna den här stan och alla dessa människor. Det vill jag inte.